Elitidrott.

Mitt intresse för idrott sträcker sig till att jag kan imponeras av gymnasters smidighet och tyngdlyftares styrka. Jag är med andra ord föga intresserad av hur det går för Sverige i OS. Men det är ju en sådan massiv rapportering om detta "katastrof-OS" att det kan vara svårt att missa.

För mig har det alltid funnits någonting märkligt med att man upplever att andra individers idrottspresationer representerar en själv och ens land. Jag känner mig inte så särskilt delaktig i deras försluster eller segrar, min oförståelse för detta fenomen utgör nog grunden för mitt ointresse.

Men nu ska jag komma till saken: Vi är ett land som har färre invånare än Kina har idrottare. Och ändå är det en katastrof utan dess like att vi bara är fjärde bäst i världen i höjthopp, en sådan katastrof att City på sina löpsedlar menade att OS dog för sverige när Holm "rev ut sig". Det är ett alldeles omänskligt ansvar vi lägger på dessa individer. Det är inte så konstigt att Sanna Kallur gråter när hon snubblade när hon vet att hon i och med det får ta ansvar för en hel nations sorg. För annars är det nog inte mycket jobbigare för henne att missa en finalplats i häcklöpning än för en av höstens nyblivna gymnasieelever att inte få komma in på rätt skola eller linje i höst.

Jag tycker att det är rätt duktigt att få några silver och ett brons (om än fråntaget) när man är ett litet pissland där elitidrott inte ger någon vettig inkomst.