Skolpolitiken och vetenskapen

Ni får nog stå ut med att det blir en del skolpolitik här på bloggen ett tag. Senaste tidens avslöjanden om Jan Björklunds lögner och hycklande gör att jag inte kan låta bli att skriva av mig. Det blir ganska rörigt, men vad fan. Here goes.
I P1 morgon i går debatterade Jan Björklund med Hans-Åke Scherp, en känd motståndare till Björklunds politik, om sina felaktiga uttalanden och han gjorde lika mycket bort sig där som i inslaget i "Kris i skolan?".
Lyssna särskilt till slutet där Jan Björklund säger att det inte finns några vetenskapliga sanningar och menar att han och Hans-Åke Scherp helt enkelt har olika värderingar. Lyssna sedan på det korta men förödande svaret från Hans-Åke. Jan Björklunds uttalande blir så tragikomiskt när man ställer det mot bakgrunden att hans parti säger sig värna om forskningen och vill kräva att skolorna och forskarna knyter närmare band till varandra. För det Jan Björklund gör med sitt uttalande är att hävda att vetenskap inte spelar någon roll. Han säger att den inte är någonting man behöver ta hänsyn till eftersom man ändå kan komma fram till vad som helst. Samtidigt hävdar han bestämt obestridligheten i sina egna slutsatser om skolans katastrofala barkande mot helvetets avgrunder.
Humanistisk forskning kommer sällan eller aldrig med SANNINGAR, men den kommer med starka indikationer, beprövad erfarenhet och tydliga fingervisningar. Den pedagogiska forskningens finger pekar i en riktning som är tvärt emot den utveckling vi i dag ser inom skolpolitiken.
Det är inte så konstigt att Jan Björklund kommer fram till de slutsatser han gör, han är nämligen inte kunnig inom ämnet. Det är klart att det är lätt att tycka att stök i skolan är ett problem och det är klart att för den oinvigde kan den självklara lösningnen bli mer disciplin. Men om man, till skillnad från Jan Björklund, har ett vetenskapligt angreppssätt och inte nöjer sig med att se problemet med stök utan väljer att gräva djupare upptäcker man snabbt att stök i skolan inte är ett problem, det är ett symptom. Jan Björklund har aldrig brytt sig om frågan "Varför är det stökigt i skolan?" Hade han ställt den frågan hade vetenskapen kunnat ge honom en mängd problem vars lösningar inte ligger i närheten av alliansens skolreform. I och för sig torde det inte krävas en vetenskapsman för att inse att man lär sig sämre om man känner sig omotiverad och tvingad och man upplever kunskapen som ska inhämtas som meningslös. De flesta borde kunna känna igen sig i hur svårt det är för rastlösheten att inte ta sig fysiska uttryck när man är uttråkad och tvingats sitta stilla i sin skolbänk hela dagen. De krav alliansen ställer på dagens skolelever är krav väldigt få vuxna skulle gå med på.