torsdag 7 augusti 2008

Till minnet av en gubbe som kostade för mycket.

I Juni begravdes en gubbe jag jobbat med i flera år. En väldigt egensinnig och krånglig gubbe, vilket man ofta är när man bor på gruppbostad. Att han avled var väntat, han var både gammal och sjuk, och det är inte hans död jag kan känna en stark sorg inför, det är hur han blev ett typexempel på hur beslutsfattare kan begå övergrepp på folk som för dem bara är siffror på ett papper. Gubben hade bott i samma sjaviga lägenhet i hela sitt liv tillsammans med sin mor tills hon hamnade på äldreboende. Vi kom till hans lägenhet och hjälpte honom med det ena och det andra och han kom över till oss för att fika och duscha. Även om han var lynnig och lätt röt till var tillvaron harmonisk och både vi och gubben trivdes i varandras sällskap. Men gruppbostaden vi hade var det för dålig standard på och vi blev tvungna att flytta, vilket i och för sig var en bra sak. Det fanns bara ett som var dåligt: Att gubben skulle vara för dyr att ha kvar i sin gamla lägenhet. Resorna skulle bli för långa för personalen och man beslutade, från stadsdelen, att gubben skulle flytta med. Allt såg jättefint ut på pappret. Men för personerna som bara ser en siffra på ett papper syns inte hans svåra tvång, hans utvecklingsstörning och det faktum att han i över sextio år har bott i samma lägenhet och nu ska bli tvungen att flytta. Gubben som tidigare hade varit harmonisk och social blev nu agressiv och fick ständigt panikartade sorgattacker och grät ohejdligt. För tanterna och farbröderna som bestämmer allt var ju allt fortfarande frid och fröjd, men för gubben, personalen och de andra brukarna var det ett helvete. När gubben till slut fick en psykos och han fick psykopharmaca ble allt lugnt igen, men det var inte samma gubbe, bara en spillra av hans forna jag. Att han dog känns på många sätt som en lättnad, men sorgen över hans sista levnadsår gör ibland ont i mig trots att det var länge sedan jag träffade honom.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Sorgligt. Jag kan tänka mig att det t.o.m blev dyrare att ta han om honom när han blev "jobbig" och ännu sjukare. Beslutsfattare tänker ju sällan långsiktigt.
Det är fördjävligt att folk inte kan få ett värdigt slut på sina liv.

Hans Wennberg sa...

Så går det när sifferexorsiter styr och ställer! De saknar helt empati för den lilla personen om de överhuvudtaget inser att det finns en människa bakom siffrorna. Troligen gör de inte det. Skam och elände att en stackars liten farbror skall behöva ända sitt liv på det sättet. Usch, jag blir illa till mods av sånt här.

Hans Wennberg sa...

ja alltså... det är ju inte excorist jag egentligen menar...Nä det är sifferexercist jag menar....

Kristoffer Lindh sa...

Hela grejen att vi har ett system där de som fattar besluten inte har någon som helst koll på verksamheten tycker jag är jätteläskigt. Till exempel har de som arbetar på gruppbostäder väldigt liten möjlighet att påverka hur mycket pengar de ska få för att sköta om de boende trots att de är de ända som har koll på sånt. Det slår ofta väldigt fel och det känns ofta som om de som sitter på pengarna snurrar på en tombola för att se vem som får kosing.

Knit-Marie sa...

Att kämpa för dem som inte själva kan föra sin talan är viktigt! Även om vi inte når beslutsfattarna alltid, så får vi aldrig ge tappt. Du blir bra att ha i skolvärlden!!

Anonym sa...

Vår gubbe har det bra i himlen nu. Fint skrivet, och ja, det är inte roligt alla gånger att vara kvar där nu... Hoppas du har haft en skön sommar!

Kristoffer Lindh sa...

Knit-marie: Tack för peppen. Ja, det är många personer i samhället som har svårt att göra sig hörda som inte har någon att föra sin talan. Det behövs folk som ställer sig upp för dem.

Kamilla: Jag ska ta mig förbi minneslunden endera dagen. Jag hoppas det blir bättre. Ibland kan jag sakna stället, ibland är det bara en lättnad att vara därifrån. Sommaren har varit bra, men upptagen.