Till minnet av en gubbe som kostade för mycket.

I Juni begravdes en gubbe jag jobbat med i flera år. En väldigt egensinnig och krånglig gubbe, vilket man ofta är när man bor på gruppbostad. Att han avled var väntat, han var både gammal och sjuk, och det är inte hans död jag kan känna en stark sorg inför, det är hur han blev ett typexempel på hur beslutsfattare kan begå övergrepp på folk som för dem bara är siffror på ett papper. Gubben hade bott i samma sjaviga lägenhet i hela sitt liv tillsammans med sin mor tills hon hamnade på äldreboende. Vi kom till hans lägenhet och hjälpte honom med det ena och det andra och han kom över till oss för att fika och duscha. Även om han var lynnig och lätt röt till var tillvaron harmonisk och både vi och gubben trivdes i varandras sällskap. Men gruppbostaden vi hade var det för dålig standard på och vi blev tvungna att flytta, vilket i och för sig var en bra sak. Det fanns bara ett som var dåligt: Att gubben skulle vara för dyr att ha kvar i sin gamla lägenhet. Resorna skulle bli för långa för personalen och man beslutade, från stadsdelen, att gubben skulle flytta med. Allt såg jättefint ut på pappret. Men för personerna som bara ser en siffra på ett papper syns inte hans svåra tvång, hans utvecklingsstörning och det faktum att han i över sextio år har bott i samma lägenhet och nu ska bli tvungen att flytta. Gubben som tidigare hade varit harmonisk och social blev nu agressiv och fick ständigt panikartade sorgattacker och grät ohejdligt. För tanterna och farbröderna som bestämmer allt var ju allt fortfarande frid och fröjd, men för gubben, personalen och de andra brukarna var det ett helvete. När gubben till slut fick en psykos och han fick psykopharmaca ble allt lugnt igen, men det var inte samma gubbe, bara en spillra av hans forna jag. Att han dog känns på många sätt som en lättnad, men sorgen över hans sista levnadsår gör ibland ont i mig trots att det var länge sedan jag träffade honom.