torsdag 14 augusti 2008

Överklassen

De intervjuar släkten Bonde på radio. De tycker synd om sig själva för att folk kallat dem kapitalistsvin som barn. De kan ju inte hjälpa att de är stormrika och bor ett hus med 34 rum med marker som motsvarade 8800 fotbollsplaner. Jag har svårt att känna sympati ibland. Är jag känslokall?

15 kommentarer:

Lyxunge sa...

Jag tycker inte du är känslokall. Just "att vara rik" är något som är väldigt enkelt att åtgärda om man nu lider av det... mycket lättare att åtgärda än fattigdom.

Anonym sa...

Känslokall? Nej, du är, om jag får uttrycka det lite skämtsamt, en väldigt "känslovarm" människa verkar det som. Då du verkar ha starka känslor om mycket.

Men jag kan förstå att de är jobbigt att bli kallad kapitalistsvin för något som man själv inte har något inverkan på. Då man trots allt inte väljer var man blir född. Att kalla något kapitalist svin för att man är född i en rik familj är, enligt min mening, lika illa som den stereotypiske överklass människans syn på arbetare: Nederklass = Outbildade och oförskämda m.m.

Dock kan jag tänka att bonde-barnen har tagit igen för det i deras vuxenliv. Jag kan dock inte uttala mig om det då jag endast har hört talas om familjen bonde i anknytning med ett gammalt slott.

Att man sedan lever ett liv med tillgång till 34 rum och 8800 fotbollsplaner är ju ingen garant för att man skall vara lycklig eller? Kanske att man lär sig/upfostras att vara lycklig med endast matriellt välstånd. Det samma kan man ju uppfatta hos fattiga, då personer som har varit matriellt fattiga hela sitt liv endå brukar vara lyckliga, iof finns det ju givetvis fattiga som lever jättedåligt (särskilt när man bor i urbana områden kan jag tänka) men i mitt exempel har jag framför allt bönder i tankarna...

Jag hoppas det framgår något sånär vad jag menar...

/Tom

Kristoffer Lindh sa...

Det jag störde mig på var att de nu, långt efter det hela inträffat orerar om det i radio som att det är så jävla synd om dom. Klart att det inte är kul att bli kallad kapitalistsvin. Men jag blev kallad fetto när jag var liten, när någon intervjuar mig i radio så tror jag inte att jag kommer att ta upp 20 minuter av programmet för att tycka synd om mig själv för det.

Anonym sa...

Jag tycker nog att det är lika illa att reta någon för att de är fattiga. Alltså, det är omogen mobbing i båda riktningarna. Jag tror dessutom att det kan vara traumatiskt för både en rik och en fattig att bli mobbad.

Precis som vilka som helst så kunde inte dessa barn rå för var de blev födda. Vem vet, de kanske önskade att de var "normala" istället.

Sedan när man växer upp kanske man skiter i det där och undrar varför man ska dela med sig av sina 34 rum till folk som mobbade dem för att vara kapitalistsvin. :)

Anonym sa...

Jag har inte hört programet, men är det så att de bara pratar om hur synd det är om sig själva (utan att ha blivit tillfrågade) så är det ju onekligen löjligt av dem.

Egentligen var mitt inlägg mer om en sådan händelse i allmänhet än specifikt Bonde-familjen.


/Tom

Kristoffer Lindh sa...

Det är klart att det blir klurigt att diskutera något man inte har hört. Jag ville mest få ur mig min irritation.

Maria ♥ sa...

Du är inte känslokall men jag kan förstå att det är svårt att sympatisera med några som, i jämförelse med majoriteten och rent materiellt sett, har ett tydligt överflöd i sina liv.

Jag har inte heller hört programmet men jag tycker som Tom att mobbing är traumatiskt oavsett vem det är som blir mobbad. Även om man viftar bort det med att "barn förstår inte" eller "barn är elaka men det betyder inget" så är det en jävla lögn för barn vet visst att ord gör ont. Varför triggas mobbingoffer annars till att gråta och skygga undan?

Bonde-barnen kan inte hjälpa vilken släkt de fötts in i. Den arbetsskadade sidan av mig själv undrar istället; om mobbingen inte var huvudämnet, varför styrde inte reportern in Bonde-barnen på rätt spår? Ville de inte svara på de riktiga frågorna eller hade reportern bara dåliga frågor och klippte ihop smaskiga svar för att fylla ut programtiden?

Så många frågor, så lite tid! Jag får väl lyssna på intervjun helt enkelt.

Anders sa...

Empati tycks inte vara din paradgren i alla fall. Håll dig till dina lösmustascher, du.

Kristoffer Lindh sa...

Nej men sluta nu Anders, släpp det där nu. Du har ingenting på mig. Du tycker att jag är dum i huvudet, jag tycker att du är dum i huvudet, det borde vara uppenbart för både dig och mig att vi inte kommer längre i det här. Jag har bestämt mig för att skita i det här och gå vidare, jag tycker att du också ska göra det. Jag förstår inte vad det är du vill få ut av det här tramset.

Ung tant sa...

Om du visste hur fel du har, Anders... då skulle du hålla käften. Kristoffer är INTE oempatisk. Du känner inte honom för fem jävla öre. Bara för du gjort bort dig kan du inte hålla på och kasta en massa skit på en människa så här. Akta dig så du inte blir kallad mobbare. Håll dig borta i fortsättningen, tack. Du kan ju uppenbarligen inte agera vuxet.

För ditt eget bästa, för att inte framstå som än mer dum i huvudet än du redan gör, lägg ner NU. Sköt ditt, så sköter vi vårt.

Anders sa...

Jag tycker inte för ett ögonblick att du är dum i huvudet, däremot är du väldigt snabb att döma människor, vilket förvisso även jag fått känna på ("Ruttna värderingar" och "den mest fördumsfulla människa jag stött på", du minns). Vore du så empatisk som din fru försäkrar, så kunde du kanske ana att även ett överklasssarv kan vara ett fängelse, ehuru ett där maten som serveras är mer än vatten och bröd.

Kristoffer Lindh sa...

Blandar du inte ihop sympati och empati nu? Jag kan absolut förstå att överklassen kan vara ett fängelse. Det finns ingenting i mitt inlägg tycker jag som tyder på någonting annat. Inlägget syftar på ett specifikt radioprogram där specifika rika människor gör yttranden som jag reagerat på. Jag har därmed inte dömt ut överklassen som grupp.

Du kastar sten i glashus Anders. Du har ju dömt min bästa kompis till homofob bara efter att hon använt ordet rövknulla. Du har sedan förnekat det. Men går man tillbaka och läser diskussionen kan man finna att du i två separata inlägg skriver att hon är homofob. Vidare har du kallat mig mobbare, du har rackat ner på och hånat min stil och mitt klädintresse och sagt att du ser ner på sånt, du har liknat mig vid nazisterna på trettiotalet och insinuerat att jag skulle kunna gå så långt som att ringa dig anonymt. Jag tycker att du inte verkar ha något perspektiv på den här diskussionen. Du har en ganska saftig bjälke i ditt eget öga, men ändå utmålar du dig själv som offer. Det finns inga offer i den här diskussionen. Jag har sagt ganska kraftiga saker till dig, visst, men du har knappast varit sämre.
När du berättar om hur elakt det var att säga att du har ruttna värderingar kanske du själv ska fundera på hur sårande det kan vara att bli kallad homofob, mobbare, och nu senast: oempatisk. Seriöst, läs diskussionen en gång till, du har sagt en del riktigt elaka saker, både till mig och andra.

Jag kan förstå att man i stundens hetta blir förbannad och säger ogenomtänkta grejer, det gör jag med. Men när diskussionen är slut måste man ju släppa det. Efter att du censurerat mitt sista inlägg bestämde jag mig för att gå vidare.

Men när du långt senare, i ett helt annat sammanhang, började angripa min smak och mina intressen, något som inte på något sätt har med diskussionen att göra, då gick du verkligen för långt. Och sen, ännu mycket senare, dyker du upp igen med ett inlägg som i mina ögon inte ser ut att ha något annat syfte än att såra mig, någonting som du själv i din blogg fördömer.

Jag tror att du hade kunnat hitta en allierad i mig, jag tror att vi delar många politiska värderingar och har båda arbetat länge med personer med utvecklingsstörning. Men nu känner jag att jag inte vill ha mer med dig att göra. Jag tycker att du visade ett väldigt omoget beteende när du började dissa mig i inlägget om väskorna.

Ung tant sa...

Att raljera över Kristoffers "lösmustascher", som du så vackert uttrycker det (det är för övrigt en riktig mustasch inskaffad på grund av ett gediget intresse för mode och stil från förra sekelskiftet) är vad jag skulle kunna förvänta mig från en mobbare. Inte från en vuxen man till en annan vuxen man.

Kristoffer har krossat dig fullkomligt så många gånger genom sina argument och han gjorde det nyss igen. De få argument du har (om några) smulas sönder i spillror, ty du har inte ett skit att komma med i detta. Och du bara fortsätter att förvränga allt för att få dig att framstå som offret som blir attackerat av mobbare. Ge upp. Inse att du aldrig någonsin kommer kunna hämta något ur detta. Aldrig.

Och ja, jag lägger mig i den här diskussionen för jag har sett allt du sagt och gjort. Och du klampar plötsligt in på min blogg och rapar ur dig en massa skit om min sambo och hela den här historien (dina utdragna attacker mot Kristoffer, hans bästa vän och alla som gått i försvar för dom) du lyckats få riktigt tragisk och pinsam. Det tar jag som en smärre krigsförklaring.

Anonym sa...

Kristoffer,
Jag kunde inte undgå att ledsna lite över ditt inlägg här.
Min egen uppväxt har på sätt och vis varit i något av en "överklassfamilj" och även om det givetvis fört med sig vissa fördelar så tycker jag att din attityd här är ganska barnslig.
Jag har själv i min barndom fått utstå mycket spott och spä pga. min bakgrund och jag tycker inte att det bör förringas mer än någon annan sorts mobbning.

/Roderick

Kristoffer Lindh sa...

Jag har lite svårt att förstå hur du kan tolka mitt inlägg som ett förringande av mobbing av överklassen faktiskt. Jag kan medge att jag varit lite otydlig. Inlägget syftar på ett specifikt inlägg i P1, inte överklassen generellt. Inslaget var verkligen självömkande på ett sätt som jag tycker stack ganska mycket i ögonen. Jag kommer själv från goda ekonomiska förhållanden, folk har inte tagit mig på allvar för att jag minsann inte vet hur det är att vara fattig och så vidare. Jag är inte ute efter att dissa folk som har det bra. Jag blev less på hur dessa människor, många många år efteråt ömkade sig själva på det sätt de gjorde. Sen kanske man tycker att det är osympatiskt av mig, men det är en annan sak än att jag dissar rikt folk.