torsdag 11 september 2008

Strukturellt förtryck och individens ansvar

Med anledning av en del blogginlägg i ämnet män som beter sig som arslen mot kvinnor känner jag mig nödgad att slänga in mina två cent i debatten.

För det första: Det finns ett strukturellt manligt förtryck av kvinnor, det är min ståndpunkt och den får stöd i såväl etnologisk som antropoligisk forskning. Detta innebär att det finns en norm som möjliggör för män att behandla kvinnor illa i samhället. Många av dessa normer är ganska tydliga som till exempel att det är ganska accepterat att män har sex med tjejer fastän det inte råder koncensus, andra är mer dolda som att killarna i ett genomsnittligt klassrum pratar mer än dubbelt som mycket än tjejerna. Denna norm är inte en enbart manlig norm, det är måhånda en norm som skrivits av män, men det är del av en norm som samhället i stort delar. Det finns alltså ingen separat manskultur som ensam bär skulden för förtrycket.

Men nu kommer min andra ståndpunkt: Det går inte att prata om kollektiv skuld, det är inte bara felaktigt, det är dessutom väldigt okonstruktivt. Vad som finns är individers ansvar. Jag kan ta ansvar för mina handlingar och det jag säger, inte för någon annans handlingar och ord. Det betyder att jag är precis lika oskyldig (eller skyldig) som vilken kvinna som helst när en annan man begår ett övergrepp mot en kvinna. Åsikten att män som kollektiv bär skulden till kvinnoförstryck är inte bättre än åsikten att alla invandrare bär skulden till brott begågna av invandrare eller att alla heterosexuella bär ansvaret för kränkningar av homosexuella.

Nu betyder inte det att jag är helt fri från ansvar, på inga sätt. Mitt ansvar är att göra vad jag kan för att förändra den här ruttna normen. Det är ett ansvar som inte tillfaller mig för att jag har snopp, det är ett ansvar som tillfaller mig för att jag är medborgare i detta samhälle och är därmed ett ansvar som alla individer delar oavsett kön. Jag försöker axla rollen som medborgare så ansvarsfullt som jag bara kan. Jag försöker bryta normer med de medel jag känner att jag behärskar. Det kan för mig handla om att slå ett slag för folk som vill klä sig annorlunda eller att utbilda sig till ett väldigt kvinnodominerat yrke. För andra kan det handla om att sluta sponsra tidningar som Penthouse eller Klick! (same shit, different package) eller att lära sig se bortom kön när man pratar med en medmänniska.

Jag vet att det här var ett ostigt inlägg. Men jag lovar att inget blir det minsta bättre om man utmålar män som kolektiv som bad guys. Det finns nog inga människor som ändrar sig genom att man påtalar hur ruttna de är. Det blir heller inte bättre när man blandar in reko människor i samma kollektiv som dessa ruttna personer.

8 kommentarer:

Knit-Marie sa...

Det finns en liten tragikomisk yttring av kvinnoförtrycket som vi kvinnor kan ta lite ansvar för också.
Jag tänker på det som ofta händer i en grupp, av kvinnor och män, som tillsammans dryftar frågor t.ex. på en arbetsplats. Kvinna lägger fram förslag eller åsikt. En man säger detsamma men flera gånger ordrikare och utan att syfta tillbaka på det som sagts av kvinnan.
Det hände mig senast i fredags och här kommer mitt ansvar: Även om jag blir väldigt fnittrig varje gång det händer mina kvinnliga kollegor eller mig, så måste jag skärpa mig.
Jag måste, varje gång, påpeka att det just innan sagts av mig/av min kvinnliga kollega. Män, trevliga, schyssta sådana, är ofta helt omedvetna om att de gör så. Med ett litet påpekande varje gång, kanske de får upp ögonen för vad de gör. Vi har alla ansvar för att försöka bryta destruktiva vanor, kvinnor OCH män.

Kristoffer Lindh sa...

Det där är nog ett mycket större problem än man kan tro. Jag tror också att både män och kvinnor ofta tar mäns åsikter på större allvar.

NT sa...

Hej Kristoffer!

Jag har följt din blogg ett tag, mycket spännande läsning! Jag är en 22-årig kille och ville bara säga att jag håller med i vad du säger! I de situationer du beskriver finns det aldrig något kollektivt ansvar; bara individuellt. Du kan inte ana hur trött jag själv blir när jag hör de rabiataste av feminister skrika "kollektivt mansförtryck". Men igen, det är ju enklare att skylla på något ganska odefinierbart, "kollektiv", istället för att individen tar ansvar.

Liknande med krig. Vems fel är krigen i Irak och Afghanistan? Bush och hans regering skulle vissa säga, USA skulle andra säga. Nej, det är allas fel. Varenda soldat, amerikansk eller europeisk, som tar vapen och går in i kriget och varenda en av oss som inte gör något för att stoppa det. Förr tänk om det förklarades krig, men ingen dök upp? Vi kunde uppnå så mycket om vi tog på oss vårt individuella ansvar och bara vågade lämna vår trygghetszon för en stund. Tänk vilken värld vi kunde fått! Tänk om det fanns en sådan regel att den som förklarade ett krig skulle stå vid fronten dag ett. Jag lovar dig, inget krig i sikte!

Kristoffer Lindh sa...

Absolut. Men jag vill lägga in en liten brasklapp också: Som jag tar upp i början så tror jag absolut att det finns normer och strukturer i samhället som jag tror att det är väldigt svårt för individen att värja sig emot. Människor påverkas mycket mer av normen än vad man tror. Jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag är helt oskyldig till könsförstryckande normer, men jag kan ärligt säga att jag gör vad jag kan för att få bort problemet. Men det är som sagt alla människors ansvar.

Anonym sa...

"Män har sex med tjejer fastän det inte råder koncensus" - snacka om omskrivning (jag gillar den)!
Det viktiga är att man blir medveten om hur man själv reagerar. Vi styrs mer av instinkter och normer än vi tror - mer än vad som är riktigt behagligt.

Anonym sa...

Go Krippe!

Anonym sa...

Hej. Ville bara inflika att en liknande debatt förs just på ssbk:s hemsida. http://stenronk.webs.com

Kristoffer Lindh sa...

Kvasthilda: Jag är inte den som bangar omskrivningar. Jag håller med helt.

Carro: You to

Anonym: SSBK är förunderligt.