Just nu har jag praktik, eller VFU som det heter på lärarhögskolespråk, förkortat VFU. Vi har sju veckor VFU den här terminen, vilket är drygt en tredjedel av kursen, i slutet av terminen ska vi bli filmade när vi leder undervisning och titta på dessa filmer tillsammans med våra klasskamrater. Det känns ganska läbbigt, men samtidigt vansinnigt lyxigt. När jag praktiserar känns det med all önskad tydlighet att jag var ämnad för läraryrket och hur roligt det än må vara att plugga till lärare längtar jag innerligt efter den dag jag är färdig.
Många säger sig vilja bli lärare för att de älskar barn, själv brinner jag för pedagogiken. Inte så att jag ogillar barn. Jag respekterar verkligen barn, men att säga att jag älskar barn vore en överdrift. Jag brukar undra hur ens grundinställning påverkar ens framtida yrkesutövning...
PS.
Vi såg färdigt Twin Peaks i dag. Det är en serie som verkligen skulle förtjäna en tredje säsong. Inte fler, men när den precis börjat blomma igen la den ner. Men men, jag är tacksam för de 29 avsnitt det blev.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag är alltid misstänksam mot lärare som säger att de älskar barn. En lärare måste förstå barn och älska sin gärning.
Ja. Om man älskar någon bara för att de är ett barn känns det som att man glömmer bort individen. Man betraktar barnen lite på samma sätt man betraktar gulliga djur. Antingen blir kärleken villkorslös så att man blir blind för individerna, eller så blir man besviken när man inser att barn också kan vara riktiga skitstövlar. Respekt kan man visa både mot änglar och djävlar och en respektfull inställning gör att jag lär känna individen bättre.
Skicka en kommentar