Höstfunderingar.

Den största anledningen till att det inte blivit så mycket blogga av senaste dagarna är helt enkelt att jag inte haft så mycket att blogga om. Dessutom drabbas jag alltid av ett visst vemod när hösten tar fart. Ett vemod som kan vara riktigt skönt men också lite jobbigt. Jag har funderat mycket på barndomen och vänner som kommit och gått genom åren, jag har funderat över mitt kommande yrke, är det verkligen lärare man ska bli? Jag är ganska säker på att svaret på frågan är ja, men det kan kännas ganska hisnande att tänka på att man liksom valt sin bana i livet nu, det känns vuxet på ett både härligt och jobbigt sätt. Min ingång i yrket är inte, som ni kanske märkt på en del tidigare inlägg, full av tilltro till lärarkåren och skolpolitiken. Jag känner mig orolig för att snabbt bli bitter på det tröga och stockkonservativa maskineri vi kallar skolan.

Nu ska jag snart bege mig till Stockholms spelkonvent. Ett konvent jag tidigare var med och arrangerade men som jag nu inte har någonting med att göra. Ska bli skönt att åka dit utan att behöva ta något ansvar alls.