I går firade Anneli försenad 30-årsdag med släkten. Vi bjöd på soppa och fantastisk kladdkaka, det var sannerligen en trevlig tillställning, men typ 8 timmars småätande och smådrikande ledde till att man var ganska däst och seg dagen efter. Så inte förrän det var dags att gå till konsert gjorde vi oss i ordning. Det var få som hade köpt biljetter så de hade flyttat in konserten i resturanten, väldigt mysigt.
Förbandet bestod av en jätteblyg tjej som spelade fragmentariskt och pretentiöst oljud som inte låter bättre än när jag själv förstrött småplinkar på guran här hemma. Men Damien Jurado själv va fantastisk. Han lyckades förmedla deppet i låtarna samtidigt som han visade en distans till det hela. Och att sitta i restaurangen och lyssna gjorde att det kändes riktigt intimt. Sista låten innan extranumrena var så skör och vacker så jag får gåshud bara jag tänker på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Och Anna Ternheim var där! Jo jo.
Puss och tack för en fin kväll. Nu går vi nog och lägger oss.
Skicka en kommentar