Jan Björklund trampar i klaveret igen.

Ni har nog förstått vid det här laget att även om den här bloggen är tänkt att handla om annat så kan jag inte låta bli att skriva när Sveriges kanske farligaste man: Jan Björklund gjort något nytt idiotiskt.

Minns ni avslöjandena om hur Jan Björklund ljög om svenska elevers resultat i matte i jämförelse med elever i andra länder? nu har han återigen ljugit för att vinna politiska poänger, samtidigt som han har visat sig oförmögen att läsa forskningsmaterial.

Men först lite fakta:
Nu har det kommit en ny internationellt jämförande studie om skolelevers mattekunskaper, den tredje Timss-rapporten. En rapport som jämför 49 olika länders elever inom vissa överenskomna matteområden. Timss är utformad för att fånga upp olika trender i elevers lärande och är inte upplagd som den andra berömda studien PISA som tar sin utgångspunkt i vilka matematikkunskaper som kan anses vara relevanta att ha senare i vuxenlivet. Timss mäter alltså inte nödvändigtvis de saker som man i de olika länderna satt upp som mål i matematik, någonting som är viktigt att ta i beaktande för vilken seriös aktör inom skoldebatten som helst.

Men... Timss-rapporten visar, liksom förra rapporten från 2003, att svenska elevers prestationer sjunker i jämförelse med andra länder, vi har nu hamnat under snittet bland de 15 OECD-länder som deltagit.
Alltså, menar Jan Björklund, har det visat sig att han har haft rätt hela tiden och han säger i sitt nyhetsbrev att han ser fram emot att se vad hans motståndare har att bortförklara sig med nu, de som sagt att allt var i sin ordning.

Men det där sista, det är en ren lögn. Jan Björklund beskyldes, rättmätigt, för att ha använt statistiken felaktigt för att svartmåla situationen i svensk skola. Man har aldrig sagt att allt var i sin ordning. Jan Björklund har, märkligt nog, lyckats med retoriken att hans väg är den enda till förändring och att alla hans motsåndare vill ha status quo. I verkligeheten är det snarare tvärtom, den skola som Jan Björklund verkar för är den skola (och detta kan nog de flesta vittna om om de får tänka efter) som i praktiken redan bedrivs i dag och är den skola som når dessa dåliga internationella nivåer som majorn ojar sig så mycket över.

Men nu kommer något som jag kanske tycker är ännu mer spännande, nämligen hur Jan Björklund väljer att läsa delar av rapporten och göra sin egen lekmana-analys av den i stället för att ta till sig den stora studie som forskare har gjort till följd av rapporten. Jan Björklunds slutsats är nämligen, föga förvånande, att vi måste ställa högre krav på eleverna, tvinga dem arbeta hårdare och betygsätta dem mer. Vi måste dessutom återgå till de gamla stadierna som nu är på väg (thank god) att luckras upp.

På skolverkets hemsida finns en annan analys av studien, en analys som är gediget utförd av skolforskare. Deras analys visar att det finns tre områden där svenska skolor särskiljer sig markant från de länder som klarar sig bra i studien. Vi har färre matematiktimmar i skolan. Vi är mycket mer styrda av läromedel. Våra elever arbetar ensama i mycket högre utsträckning.

Nu är frågan: Finns det någon vettigt funtad människa som, när de ser dessa tre särklijande områdena, kan dra slutsatsen att vi måste piska eleverna hårdare och gradera dem mer? Jag hoppas inte det, det skulle tyda på en katastrofal slutledningsförmåga. Men Jan Björklund som bara vill skuldbelägga elever och vänster för allt som är dåligt i skolan vill ju förståss inte se sanningen i vitögat: Att problemet ligger i kvaliteten i svensk matematikundervisning.

Han säger att rapporten ger honom helt rätt. Jag säger tvärtom, att rapporten ger honom helt fel. Rapporten säger förvisso att en del av de problem han pekat ut inom svensk skola, till viss del stämmer (en bild som jag tror att alla är överens om, även om han vill få oss att tro något annat). Men rapporten talar sitt tydliga språk: Problemet bottnar i någonting helt annat än det Jan Björklund pekar ut som boven. Det handlar inte om flummig och vag politisk styrning, det handlar inte om kravlöshet, det handlar inte bristande respekt hos elever. Det handlar om brist i pedagogisk kompetens inom den svenska lärarkåren.

För att avsluta tänkte jag ge lite av min bild av vad som orsakat denna kompetensbrist i den svenska skolan.

Sverige erbjuder bland de sämsta lärarlönerna i västvärlden, dessutom har vi den enskilt sämsta löneutvecklingen bland alla OECD-länder. Läraryrket är alltså inget som karriärsintresserade besvärar sig om att prova på. Läraryrket har fått låg status och de som verkligen är duktiga i skolan satsar hellre på något som ger rimlig avkastning än ett dead-endjobb som varken ger status eller lön. Alltså söker sig de flesta duktiga matematiker och andra till andra utbildningar och kvar på lärarutbildningarna hamnar en skock lärarkandidater som är ointresserade av, och ofta dåliga på, matematik (det har gått så långt att det verkar helt rumsrent i dag att som lärare säga att man avskyr matematik trots att man är skyldig att undervisa i det). Alltså finns det väldigt få lärare, särskilt i grundskolan som är duktiga matematikpedagoger. Att det råder kompetensbrist inom lärarkåren finns starkt stöd för i forskningen. Dylan Wiliam, rektor för lärarhögskolan i London, menar att en av de få saker man entydigt kan säga om lärarkåren världen över är att komptensen är för låg.

Lösningen på broblemet är väldigt enkel egentligen, men inte en lösning för skattesänkningivrare: Höj lönen ordentligt för lärare och gör det till ett karriärsjobb. Det finns ingen annan väg att gå för att öka statusen på ett yrke, och studier visar också att lönen är oerhört viktigt för unga människor när de gör sina karriärsval. Alltså kommer en höjd lön, förutom att öka statusen, leda till långt fler ansökningar på lärarutbildningarna och ge högre konkurens om platserna (nu får alla sökande plats på lärarhögskolan).

Konkret ser mitt förslag ut som följer: Höj lärarnas ingångslöner ordentligt. 30 000 borde vara rimligt. Se sedan till att skapa olika karriärsvägar genom att skapa specialisttjänster på svenska skolor, något som behövs ändå, med tillhörande löneökningar. Nu säger folk kanske att det låter orimligt. Men då vill jag påminna att länder som Tyskland och Spanien, med en betydligt större lärarkår än Sverige också har en btydligt högre ingångslön. Vill man jämföra kan man titta på dessa tabeller.