När jag är på stan och rör mig bland folk är det en del som tittar. Det är okej att folk tittar till, det är inte det. Jag tror att det är ganska naturligt att man gör det när man ser någon som man kanske tycker ser lite konstig ut, det gör jag säkert också utan att tänka på det.
Men vissa människor verkligen dumstirrar. Det är okej om dessa människor är små barn, men ofta är det fullvuxna människor, förvånansvärt ofta småbarnsföräldrar som verkligen kan dumglo på mig i flera minuter. Jag tycker att det verkligen är beklämmande att vuxna människor beter sig så.
Mitt utseende är förvisso något jag kan styra ganska mycket över, jag väljer ju själv hur jag ska klä mig, klippa mig och raka mig. Men jag tycker inte att tar bort min rätt att slippa stirr och öppna munnar. Jag undrar dessutom hur dessa människor beter sig när de ser någon med downs syndrom eller något annat som ger ett annorlunda utseende utan att man kan rå över det själv. Och jag undrar vad man som småbarnsförälder för över på sina barn när man gapar och stirrar så fort man ser någon som är udda. Nej, skärpning om jag får be.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
ibland händer det att jag är pá stan och stirrar pá folk utan att ens märka det. typ som när man vakensover. jag tittar pá nágon eller ngt utan att egentligen se ngt men är inne i en tanke.. det brukar kännas mycket pinsamt när jag kommer pá migsjälv dá.. och ibland "stirrar" jag pá folk för att jag ser dem och de inspirerar mig till en tanke och sá fortsätter jag titta pá dem och funderar tanken vidare. men när jag väl märker det försöker jag i alla fall be om ursäkt för att jag stirrade (för att egentligen vill jag ju inte stirra...).
ha en fin söndag!!
Nej, stirra får man inte, men om jag såg dig skulle jag förmodligen försöka snegla lite diskret eftersom jag tycker att du har en världscool stil och sånt vill man ju titta på, liksom.
När jag var i GBG nyligen, åkte jag spårvagn med en känd skådespelare. Han fanns inom periferiseendeavstånd så jag såg honom ganska bra. Han hade förfinat konsten att stänga av (åtminstone utåt) folks stirrande o viskande. Han såg bara vänligt oseende ut. Decennier av träning, antar jag.
Jag är ganska van vid folk som dumstirrar eftersom jag har ett syndrom som ger mig ett lite annorlunda utseende. Jag har inget emot att barn tittar. Det är en helt annan sak med vuxna. Det allra värsta är dock när barn vill fråga varför exempelvis mina ögon ser ut som de gör (ett av symptomen på mitt syndrom är en synskada) och föräldrarna generat börjar hyssja och försöker dra i ungen. Det är verkligen att förmedla att ett annorlunda utseende är något konstigt som man inte ska prata högt om.
Jag har en känsla av att folk tittar som mest när en själv känner sig som mest beklämd. Hönan, ägget. Tröttsamt hur som!
Ja, det är verkligen beklämmande och hemskt tröttsamt med alla dumma typer som glor på en när man tar sig en stroll-on på stan. Jag tycker att man får se ut precis som man vill, och om man nu ser lite annorlunda ut är det inget som någon annan har någonting alls att göra med.
Jag som var så bra på att sara på kommentarer, vad har hänt med mig...
Fröken Lila: Det är klart att det händer att man fastnar i ett stirr. Men vissa människor har nästan gjort det till en konstform.
Bondhustrun: Titta är ju OK. Det vore tråkigt om man inte lade märke till varandra.
Knit-Marie: Måste vara en tråkig sak att lära sig, men säkert livsnödvändigt för kändisar.
Jessica: Ja, föräldrar kan verkligen vara plumpa i hur de pratar med sina barn inför andra. De borde lita på att du själv kan hantera situationen.
Vega: De säger att hundar kan lukta sig till rädsla, kanske kan stirrare lukta sig till nedstämdhet.
Heilhitlerpedofilen: På pricken.
Folk brukar titta på mig rätt mycket. De som dumstirrar (typ som när jag gick i Kupolen köpcentrum får mig att känna att det är ännu viktigare att inte anpassa sig till vad som anses vara normen.Även om det kan kännas obehagligt att bli stirrad på.
Många som ser mig på stan eller tunnelbanan tittar ett slag på mig och sedan kommer de fram och säger att de gillar mina kläder eller min hatt eller något. Då blir man alldeles förlägen och varm inombords och alla dumstirrare är som bortblåsta. För några år sedan tog jag nog illa vid mig när nån liten unge kunde säga högt på ett lite mer befolkat ställe - Mamma, titta på tanten (och peka på mig). Nu tycker jag bara det är gulligt och har inget emot att bli kallad tant. Ofta brukar ungar tycka att jag är en ganska förunderlig vuxen, med min klädstil och eftersom jag är så kort (150 cm). I deras ögon är jag ju nästan som dom. Vilket jag tycker är ganska härligt! :)
De kanske tror att du är farlig, med dina hattar och allt vad det kan vara? Folk tror ofta att jag är farlig, men det är jag inte. Jag är from som ett lamm!
Skicka en kommentar