lördag 1 december 2007

När vi tänder ett ljus i advent

Jag och tanten har spenderat större delen av dagen åt att göra julfint hemma. Och det blir verkligen fint. Och jag gillar Bing Crosby på allvar. Ja, jag gillar julen på allvar. Jag har funderat mycket på vad jag gillar med julen. Julen är ju kommersens stora högtid, full av normer för hur man ska köpa plasma-TV och baka jättemycket och vara gladare än alla andra. Den julen hatar jag. Jag förstår alla som mår dåligt av blotta tanken på julafton. Mer kravfylld högtid får man väl leta efter?

Och det är förstås svårt för mig att inte framstå som ett präktigt arsle när jag sitter här och skriver om hur mycket jag gillar julen, men jag hoppas att ni inte ska läsa det som något förnumstigt klappande på mina egna axlar. Det här är faktiskt tänkt som ett inlägg som faktiskt har väldigt mycket med ett av mina teman på bloggen att göra: Individen före normen.

När jag hör allt det där om julen: Man ska köpa presenter man inte har råd med, tacka farmor för den fina rosa koftan, säga att sillsalladen smakar gott och förundras åt allt så där som de gör på Coca cola-reklamen när eldstaden förvandlas till en lastbil. När jag hör det känner jag inte igen mig. Jag känner till den julen och förhåller mig till den, men jag firar den inte.

Jag firar en jul där man bakar det man gillar att baka, äter det man gillar att äta, köper presenter som har lite tanke bakom. Om man har lust kan man rimma. Om man har lust kan man sjunga med i julsångerna. När jag och min mamma dansar vår illustrativa dans till "Midnatt råder" vet vi om att det är töntigt, men vi ger oss hän på riktigt och har vi något år inte lust så gör det inget. När min kusins morbror säger till mig att "det är fan den bästa mumman jag druckit" varje år, så säger han det till mig, inte för att han måste (inte för att det är sannt heller för den delen), han säger det för att det betyder någonting för oss. Det är vår grej. Och det är väl därför julen får mig att bli alldelse varm inombords. Det är vår grej, det är inte Coca-Colas, Sonys, kyrkans eller NKs grej.

FUCK YOU kommersen!!! Ni sabbar en mysig grej med en massa potential. Vi behöver ha något soft och mysigt så här mitt i mörka vintern. Jag är inte okej med att ni förstör för oss.

Firar du för Jesus skull?


Firar du för tomtens skull?

Firar du för mormors skull?

4 kommentarer:

www.vardagsmat.blogg.se sa...

På något sjukt sätt tror jag att jag firar mest för mina ofödda barns skull. Jag kan inte förklara det. Det är en känsla jag har.

Kristoffer Lindh sa...

Jag tror jag hajar grejen. Mina ofödda barn är ibland väldigt centrala personer i mitt liv.

Jennie sa...

jag tyckte om julen förr. stämningen. lugnet. alla dofterna hemma hos mamma o pappa. att mormor o morfar kom och åt lutfisk, fastän jag hatar lutfisklukt.
våran jultall, presenterna, att ge pappa en inslagen ölkorv som han blev lycklig av.
det var innan jag fick barn. efter det började allt bara bli jobbigt. alla drog o slet i vår lilal familj, vi skulle vara överallt samtidigt, äta hos alla, köpa paket till alla, och jag sa aldrig nej, och nu får jag panik av julen, jag blir otroligt stressad och börjar få ångest redan i september. för allt det kostar, för allt man 'ska' göra, för att barnen vill, för att de ska vara hos mig, sen hos pappa, hos mormor o morfar, farmor o farfar, kusiner.

jag vill inte!
men i år har jag köpt en liten gran :o

Kristoffer Lindh sa...

Ja, jag kan tänka mig att det blir en jävla massa viljor att ta hänsyn till. Det är synd att det är så många måsten för många på julen.