Kerstin har väggarna i Hatteljen fyllda med snygga hattar som man kan låta sig inspireras av.
Ungefär så här lågt har jag kommit på min hatt. Jag har sytt på ett plastband lägst ut på brettet och håller just nu på att sy ett tygband över. Både plastbandet och tygbandet heter någonting, men jag minns inte vad. Återkommer om det.
Om man lägger skullen på brättet ser det ut så här, ger en ganska bra bild av hur hatten kommer att se ut. Jag är än så länge nöjd.
Så här ser de ut när vi jobbar. Bordet är fullt av hattstockar, nålar och andra ateraljer. Kerstin hjälper en av de andra kursdeltagarna att lossa en hatt från sin stock.
Ungefär så här lågt har jag kommit på min hatt. Jag har sytt på ett plastband lägst ut på brettet och håller just nu på att sy ett tygband över. Både plastbandet och tygbandet heter någonting, men jag minns inte vad. Återkommer om det.
Om man lägger skullen på brättet ser det ut så här, ger en ganska bra bild av hur hatten kommer att se ut. Jag är än så länge nöjd.
Så här ser de ut när vi jobbar. Bordet är fullt av hattstockar, nålar och andra ateraljer. Kerstin hjälper en av de andra kursdeltagarna att lossa en hatt från sin stock.
4 kommentarer:
ååååh vad kul!!
Det är precis så roligt som du tror!
Man blir inte galen eller så, när man gör hattar?? Tänkte på "Mad as a hatter" och han i Alice i Underlandet.
Verkar mkt roligt för övrigt!
Ha ha.
Eftersom jg gillar att veta var uttryck kommer ifrån täknar jag med att ni också gillar det:
"Mad as a hatter" kommer ifrån att många hattmakare faktiskt blev lite knäppa på 1800-talet. Det blev de för att de använde kvicksilver för att tillverka vissa filthattar och ångorna gjorde dem lite knasiga i kolan.
Nu använder man ju inte kvisksilver, så man blir inte galen, bara glad, av att göra hattar.
Skicka en kommentar