Det finns en ganska utbredd tanke om att stökiga och störiga elever behöver hårda tag och strikta regler, man vill banka in lite vett i dem. Det fascinerar mig att denna föreställning fortfarande är så förhärskande. Vi har försökt med vettinbankningsstrategin nu i över hundra år och den har hittills visat sig fullkomligt värdelös, varför skulle den plötsligt börja fungera. Bara för att det förekommit "flummiga" idéer om hur skolan ska genomföras så har praktiken i skolan alltjämt varit auktoritär och monologisk.
Men i stället för att hålla diskussionen på det poitiska planet tänkte jag prata om skolverksamheten i stället. I de flesta skolo jag gått i och på andra sätt varit delaktig i verksamheten i har regler varit en viktig ingrediens. Reglerna har varit mer eller mindre strikta, men med det gemensamma att de varit ganska märkliga. Till exempel råder det fortfarande kepsförbud i de flesta skolor och det är ofta förbjudet att springa, sitta, tjoa och en massa andra saker som är naturliga för barn att göra.
Jag har länge funderat över hur det kan komma sig att skolan är full av så många pundiga regler. Skolan borde vara ett föredömme för vett och sans, men straffar sjuåringar som inte kan stå i raka led. Och ju stökigare elever man har på skolan, desto viktigare verkar man tycka att dessa regler är. "Man måste ta i med hårdhandskarna med sådana här barn" får man höra ibland. Detta hävdar man bestämt trots att det är fullkomligt uppenbart att hårda tag är fullkomligt verkningslösa, de är rent av destruktiva.
Jag är fullkomligt övertygad om att alla barn behöver en stark identitet, både de snälla och de stökiga barnen. Om skolan sätter upp en snäv mall med strikta ramar för hur en god elev ska vara så kommer de flesta elever misslyckas. Elever som inte känner sig accepterade i skolvärlden kommer bygge upp en identitet som outsiders. En elev som blir van vid att bli bekräftad genom skrik och represalier från lärarnas sida kommer att börja söka konfrontationer, det är en helt naturlig reaktion från någon som inte känner sig accepterad. Strikta regler som är svåra för barn att hålla sig till (seriöst, tror folk att en normal åttaåring har samma impulskontroll som en kommandosoldat?) kommer leda till onödiga konfrontationer som ökar glappet mellan de "duktiga" och de "stökiga" eleverna.
En elev som inte känner sig accepterad kommer inte att bry sig nämnvärt vare sig om sin egen skolgång eller om kamraternas arbetsmiljö, det torde vara få som inte skriver under på det. Så varför är tror folk att metoden att få bukt med problemet är att göra mallen för den duktiga studenten snävare? Varför fylls skolan av regler vars ändå syfte verkar vara att testa elevernas lydighet
Tvärtom måste vi göra. Vi måste bredda vår bild av den goda eleven. En god elev måte inte vara en tyst, lydg plugghäst. Skolan måste också finnas till för sociala pratkvarnar, ifrågasättande busfrön, och studsbollar proppfyllda med överskottsenergi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Du kommer bli en sån bra lärare!
Bra inlägg!
De tysta, lydiga barnen som inte lärt sig att ifrågasätta någonting klarar sig ju inte ute i den verkliga världen sedan. Man måste ju lära ungar att tänka själv.
Jag hade en spännande diskussion med min mamma, mellanstadielärare, om någonting liknande idag. Det var om det här med att sätta upp regler och vara auktoritär - ungar som bara får regler utan förklaringar kommer ju självklart att sätta sig upp emot dem och göra saker de inte får för sakens skull. Och det blir bara destruktivt. Om man istället kan ta en diskussion om varför man inte ska ha keps inomhus eller varför man måste vara hemma i tid etc, så får man ju barn som kan tänka själva och förnuftigt istället. Och det tjänar alla på.
Amanda: Tack så mycket! Jag ska göra vad jag kan!
Anneli: Jag skulle rent av vilja påstå att det är ett sundhetstecken att sätta sig upp emot obegripliga regler och tycker att man ska ta sig en funderare över om lydiga ja-sägare är vad det här samhället verkligen behöver. Sen verkar lärarna ha glömt bort att skolan är till för eleverna och inte tvärtom och skapat en arbetsmiljö för barnen som ingen vuxen skulle gå med på.
En annan aspekt är den skrämmande okunskap om neuropsykiatriska funktionshinder som förekommer i många skolor, en del barn KAN helt enkelt inte "skärpa till sig och rycka upp sig" och anpassa sig till den flaskhals alla barn ska in genom från förskola till skola, utan deras svårigheter blir extra tydliga i situationer med obegripliga regler som du skriver...det har inget att göra med intelligens eller förmåga att ta till sig kunskap, MEN allt hänger på miljön och rätt stöd för att de ska göra de. Oftast med hjälp av metoder som ALLA barn skulle må bra av, framförhållning, god planering, visuella hjälpmedel, tydlighet osv osv. Men istället ska det läggas krut på att barnen ska stå tysta i raka led.....suck....
Jag håller med. Att arbeta med barn med neuropsykiatriska funktionshinder ska kräva kompetens tycker jag. Jag tycker att det är skitrisigt att systemet tillåter att lärara utan särskild kompetens har elever med till exempel ADHD. Det är dels en orimlig arbetsbörda för läraren, dels får eleverna dålig undervisning. I förlängningen blir det en dyr affär att inte kosta på sig bra undervisning för dessa barn. Man beräkna att kostnaden för en elev som hamnar i ungdomsvården (där det finns en överrepresentation av barn med ADHD) motsvarar ungefär två livstidslöner fören lärare.
min filip (går i 5:an) är 'stökig' men väldigt snäll OCKSÅ.
han KAN inte vara tyst. han KAN inte sitta stilla i en timme, eller en halvitimme, o antagligen inte ens i 10 minuter, det är en omöjlighet.
han gör tokiga saker, och de frågar varför. varför varför varför, fastän de VET att han inte har nåt svar på det. otroligt frustrerande för honom, och även för läraren som vill ha ett svar.
han får sitta ensam o jobba, och det gör att han känner sig ensam i skolan även om han funkar bättre i just skolarbetet.
och alvin, han går i trean och är totalt skoltrött. inget är roligt. han får inga utmaningar alls, fastän jag förklarat så många gånger att han behöver svårare saker för att bli motiverad att göra nåt överhuvudtaget.
jag vill iaf bara säga att jag är glad att det finns människor som tänker som du gör, och jag hoppas det finns fler!
:)
Ja, det är verkligen märkligt att lärare, trots att deras yrkesbenämning borde innebära motsatsen, ibland inte verkar ha förmåga att lära sig saker. Redan efter några veckors praktik är det fullkomligt uppenbart för mig att skrik och skäll inte får elever att bli tystare.
Det är jätteviktigt att individualisera så att alla elever blir utmanade på sin nivå, men för att lyckas med det måste vi bort från tanken på att läraren ska undervisa eleverna från katedern.
hej hej första gången jag läser din blogg.(väldigt fin om jag får säga så!^^)Tycker det är ett väldigt intressnt inlägg du har skrivit imed att jag kunde känna igen mig så i texten. Jag är den där lilla ungen (är 14 år, vilket innebär att jag går i 8:an) med överskotts energi och är en riktig pratkvarn! Men jag har hittat en alldeles perfekt klass för mig där alla i klassen är sånna! :D Jag går i en dramaklass och jag har då i mitt schema tre drama lektinoner i veckan! Och jag älskar mina lärare så vi faktist på rasten brukar sitta och prata om allt mellan himmel och jord! Det behöver inte vara saker som handlar om skolan utan kanske om vad vi gjorde i helgen, vad är eningen med livet, olika goda maträtter och massa mer! I med att jag just har den all den dära energin så få jag ju utlopp för det på dramalektionerna. Men jag hoppas att du verkligen blir lärare för det finns ju fortfarande lärare som ser eleverna för sina små soldater.
Vad skönt att höra lite goda exempel! Du kommer ha nytta av din energi och att du är pratig i vuxenlivet, men med en skola som systematiskt hämmar sociala och livliga elever tappar vi en väldigt stor tillgång i samhället.
Skicka en kommentar