torsdag 8 maj 2008

Det här svamlet om att skolan missgynnar de duktiga eleverna

Det var länge sedan jag skrev något upprört om skolpolitik, så jag tänkte att det blev dags.

Läste på metros insändarsida (igen) att skolan missgynnar de duktiga eleverna. Det där är en myt som verkar betraktas som någon slags sanning. Exakt vad som menas med detta uttalande är väldigt luddigt trots att jag läser det allra mesta jag kommer över när det handlar om skolan. I ett försök att slå hål på denna märkliga och ganska farliga myt tänkte jag redogöra för hur jag ser på saken här nedan.

Det finns tre väldigt effektiva mekanismer inom svensk skol- och bostadspolitik som tvärtom missgynnar de svaga eleverna: segregation, friskolor och betygsintagningar till gymnasiet.

Segregationen är inte direkt en skolpolitisk fråga men påverkar skolan en hel del. Segregationen leder till att en del skolor har en väldigt hög andel med elever som är nyanlända från andra länder och elever som lever i kämpiga hemförhållanden, medan andra skolor har en väldigt hög andel elever som har det gott ställt, har akademikerföräldrar där föräldrarna på ett helt annat sätt har tid och resurser att investera i barnens fritid.

Friskolor är ingenting jag egentligen har något emot i sig. Men det leder till att de engagerade föräldrarna, som ofta är de som har de mest högpresterande barnen, flyttar sina barn från den komunala skolan till friskolor. Dessutom nischar sig ofta friskolor just mot högpresterande elever.

Betygsintag till gymnasiet är sedan den sista spiken i kistan. De få elever med medelmåttiga eller dåliga betyg som gick i de skolor med lite högre genomsnittlig kunskapsnivå försvinner från de prestigefulla innerstadsskolorna och förpassas till sunkiga lågstatusskolor som inga vill gå i och inga lärare vill undervisa i. Alla dessa tre mekanismer leder till en extrem kunskapssegregation i skolorna som verkligen missgynnar de svaga eleverna. De får gå kvar i sunkskolorna där problemen hopas och lärarna flyr medan de som redan är duktiga och högpresterande får de bästa lärarna, i de bästa lokalerna och med de bästa studiekamraterna. Enligt en lärare på Södra Latin har det sedan det blivit betygsintag blivit en sådan kunskapssegregation att han ofta får trösta gråtande elever som bara får VG+ på ett prov.

Ett annat argument som framförs är att de duktiga eleverna störs på lektionerna av de pratande eleverna på till exempel matteundervisningen då man ju ska sitta tyst och räkna. Att prata med varandra betraktas som fusk trots att det inte ens är prov. Denna idé verkar vara förhärskande, inte bara hos allmänheten och politiker utan även hos lärare enligt undersökningar som gjorts. Detta trots att studier väldigt entydigt visar att samtal under mattelektioner och lektioner där elever får ta hjälp av varandra är mycket bättre för inlärningen. Det är tragiskt att det, trots att så massiv forskning i didaktik visat på motsatsen, fortfarande betraktas som en orubblig sanning att det måsta vara tyst i klassrummen.

That was my two cents.

6 kommentarer:

Knit-Marie sa...

Ain't it the truth, man!
Jag har bl.a. jobbat på Lidingö och i Tensta och upprörs av skillnaderna i förutsätttningar, inte bara i uppväxtvillkor utan dessutom i undervisningen. Vår nya underklass ges knappast en rimlig chans att ta sig in i samhället. Språket är mitt område. Andelen lärare och övrig personal med svenska som modersmål i t.ex. Tensta är inte stor. Kamrater, familjer, butikspersonal, ja nästan alla de möter har svenska som andra språk. Hemma står TV:n på med hemlandets program. Hur tänker man sig att barn som hör god svenska kanske 5 - 10% av sin vakna tid, ska kunna behärska koder som för dem framåt i det svenska samhället. Hur tror man att de ska kunna tillägna sig stoffet i läromedel skrivna för dem som behärskar en rik och nyanserad svenska? Hur mycket (läs lite) pengar läggs på modersmålsundervisning och studiehandledning för att modersmålet ska stötta förståelsen?
Förlåt...men jag blir så upprörd. Nu ska jag inte slösa kommentarplats mer här.

Kristoffer Lindh sa...

Ja. Påståendet att alla människor i sverigeföds med samma chans att komma långt är ju helt barrockt egentligen. Var du bor och vilken socialgrupp du kommer i från spelar en oerhört stor roll för dina chanser att ta dig fram. Varenda etnolog och antropolog vet om det här, liksom varenda socialkontor och skolor. Men eftersom det vore politisk självmord att erkänna detta för vår sittande regering blundar man för den kanske viktigaste orsaken till varför det går som det går med elevernas kunskaper i skolan (här vill jag i och för sig också opponera mig, det går inte att jämföra kunskapsnivåer nu och då. Jag är övertygad om att dagens ungdomar kan oerhört mycket mer än ungdomar på 70-talet, det är bara det att deras kunskaper ligger utanför det som testas. De kan viktiga saker nu, inte kungalängder och andragradsekvationer.)

Förresten så slösar du inte kommentationsutrymme. Det finns plats här så det räcker och blir över.

på rymmen sa...

Åh det här tycker jag är ett oerhört svårt ämne! Jag gick i gymnasiet för inte alls länge sedan, första året på Norra Real, högstatusskola med höga intagningspoäng, där jag vantrivdes och lärare i många fall var oerhört kassa. Sedan bytte jag till Mobila, friskola med låga intagningspoäng och annan utlärningsmetod (distans, halva tiden hemma, halva i skolan) och det är bland det bästa jag gjort, trivdes otroligt bra. Vad ser du som alternativ till betygsintaging?

Kristoffer Lindh sa...

Det gick ju ganska bra, eller snarare bättre, innan vi hade det. Antingen använder man sig av lottning, vilket är minst lika rättvist som betyg (bra betyg gör inte att du förtjänar att gå i en bättre skola). Eller så kan man, som man gjorde när jag gick i skolan, tillämpa närhetsprincipen, den används i grundskolan och fungerar ganska bra där. Annars kan man ha antagningsintervjuer eller något annat. Jag ser inte att betygsintagning fyller något behov alls, det skapar bara problem utan att lösa några, så det behövs egentligen inget alternativ till det.

på rymmen sa...

Jo, jag ser egentligen inte heller att betygsintagning fyller särskilt många behov... men jag tycker det är viktigt att man kan välja skola. För det andra så ville jag också påvisa med mitt inlägg att högstatusskolor inte alls är bättre i många fall. Jag trivdes inte särskilt bra med min högstadieskola, men i den åldern brydde jag mig inte heller speciellt mycket om att hitta ett alternativ. Närhetsprincipen tycker jag är skitdum vad det gäller gymnasiet, det jag ville mest av allt var att komma ifrån min omgiving lite, jag ville absolut inte gå i dom skolorna dit jag visste att majoriteten av de i min skola skulle börja (vilket var skolorna närmast min grundskola, inga högstatusskolor). Vilket jag är väldigt glad över att jag inte behövde, inte bara för att mina betyg gjorde att jag hade fler val än många andra. En väninna som bodde i Tyresö sökte sig till en privatskola för att det var hennes enda alternativ till gymnasiet i Tyresö (eftersom Tyresö är en egen kommun kunde hon inte söka till de kommunala skolorna utanför Tyresö). Högstatusskolorna är inte heller särskilt många kan jag ju också påpeka... Jag är inte särskilt mycket för betygsintagning, men å andra sidan tycker jag inte att någon annan metod i sig är bättre. Nån slags kombination kanske?

Kristoffer Lindh sa...

Nej, närhetsprincipen är väl egentligen inte så bra, men inta sämre än betygsintagning. Jag tycker också att man ska få välja gymnasieskola. Men jag tror att valmöjligheterna i praktiken är väldigt små för många med dagens system. Jag tror inte att vi kommer undan att det blir lite orättvist när elever ska till att välja skola, men det går att göra det bättre än det är nu. Den stora orättvisan ligger dock i att det faktiskt finns många dåliga skolor. Det borde ju givetvis inte få finnas några dåliga skolor, men nu när det gör det blir det ju extra viktigt att hamna på en bra skola.