Det är inte en gudagiven rätt att arbeta som artist.

Efter att ha läst det här inlägget (särskilt den första kommentaren) på Ninnis trevliga blogg kände jag att det är dags för mig att skriva om någonting som irriterat mig länge.

Det finns ett fenomen som uppkommer i många debatter, det kan till exempel gälla pälsdjursuppfödning, fiske eller filmproduktion som jag tycker är provocerande: Nämligen människors ihärdiga hävdande av sin rätt att tjäna sitt levebröd på just de aktiviteter de ägnar sig åt. Att få jobba med det man vill kan väl inte vara en mänsklig rättighet?

Det är aldrig någon som hävdar den rätten när man stänger fabriker eller slår igen fritidsgårdar. Men när minkfarmar hotas, fiske stoppas eller fildelningen sätter käppar i hjulen för penningstinna filmbolagsmagnater, då ska det bölas och tyckas synd om i media. Jag minns en regissör (tror det var han som gjorde Hassel-filmerna) ojjade sig i programmet Debatt för något år sedan och tyckte att det var så hemskt att han kanske inte skulle ha råd i framtiden att göra film. När får den personlige assistenten sitta på bästa sändningstid och tycka synd om sig själv när hon förlorar sin tjänst? Nej, det är mycket mer synd om den dåliga regisören eller den rika skivbolagsdirektören.

Wake up and lukta kaffet. Ni har redan förlorat slaget. Fiskarna försvinner, vi måste rädda dom, och då ryker era jobb. Vi har äntligen fattat att minkuppfödningen är extremt oetisk och måste bort, ni kanske kan ta jobb som städare i stället, eller är ni för viktiga för det? Fildelningsslaget förlorades innan ni började slåss. Ni har inte en piss i missisippi, om era jobb ryker kanske ni kan spela gura på plattan. Är jag på humör kanske jag skänker en slant.

Oscar Swartz har här och här skrivit väldigt klokt i ämnet. Läs, även om det är mycket text.