lördag 7 mars 2009

Att inte vara troende

I somras pratade jag med en kristen person på en fest om tro. Jag förklarade att jag var ateist och hon frågade mig varför jag valt den tron. Jag menade att ateismen inte är en tro, utan frånvaron av en tro. Hon tyckte att svaret inte riktigt höll och nu tänkte jag utveckla min ståndpunkt.

Ateism för mig handlar för mig inte så mycket om att jag inte tror att det finns något gudomligt, snarare tycker jag att det är ganska ointressant att fundera över den frågan, det finns redan så mycket förundrande och fascinerande i livet att fundera över.

Många tycker att det är en fruktansvärd tanke att det inte skulle finnas någonting mer, någonting större, än det som vi kan se och ta på, att vi bara skulle vara en uppsättning atomer som förhåller sig till varandra på olika sätt. Själv lockas jag av den tanken. Är det inte häftigt att tänka sig att atomer och molekyler kan bilda organismer som kan tänka, resonera, fundera över etik och ställa sig existentiella frågor?

Men då menar många att det blir futtigt om det inte finns något högre syfte med livet och mänskligheten. Är det inte tvärtom så att man banaliserar livet och mänskligheten om man inte tycker att det räcker med det. Livet är stort nog att förundras över och älska. Och skulle livet på jorden bara vara en liten del av varandet skulle jag tycka att det skulle kännas futtigt.

Jag skulle kunna säga att jag tror på en gud, nämligen människan själv. Man är sin egen gud med en enorm kapacitet och förmåga, en gud som kan styra över sig själv och påverka sin omgivning. Är det bara jag som tycker att tanken både är lockande och hissnande?

Som disclaimer vill jag bara påpeka att jag inte är någon predikande ateist. Religiositet och andlighet är något som är upp till var och en att ha och ateistiskt predikande är lika dålig som kristet eller muslimskt eller hinduiskt eller vad det nu månne vara.

8 kommentarer:

nina sa...

Jag håller med dig till punkt och pricka.

Jag går så långt att jag tycker att det är naivt och självbedrägeri att tro på ngt så abstrakt. Dessa otroligt abstrakta tankar går sedan hand i hand med ngt så inrutat och förutbestämt att jag varken förstår ut eller in.

Men det är otroligt fascinerande att molekyler, atomer, kol, väte, svett och tårar kan vara så komplext som en människa som skiljer sig från alla andra. I love it!

Robin Hansson sa...

Jag tror på Gud. Alla som inte tror på Gud hamnar i helvetet.

Mr Pettersson sa...

Jag är benägen att instämma med den kristne personen: att ateismen är en tro.
Frågan om Guds existens hör till den metafysiska sfären, alltså kan varken
Guds existens eller Guds icke-existens ledas i bevis - rent empiriskt.
Ergo: Ateisten tror på Guds icke-existens.

Kristoffer Lindh sa...

Fast måste man tro det ena eller det andra? Jag tycker att tankegången förutsätter att människan måste bilda sig en uppfattning om huruvida det finns något gudomligt eller inte. Men om man ratar hela frågeställningen genom att inte intressera sig för huruvida gud existerar eller inte, då har man väl rimligtvis ingen tro. För mig är tro en mer aktiv handling. Jag har till exempel ingen tro när det gäller ekonomiska modeller, metafysik eller vilka rugbylag man ska hålla på, jag ägnar inte dessa frågor några egentliga tankar, jag ägnar inte guds vara eller ickevara några tankar heller.

Bo Landin sa...

Ateism är i lika hög grad som religös tro en ovetenskaplig tes i det att den är dogmatisk och ofalsifierbar. Agnosticism är därmed den enda "trosuppfattningen" som går att försvara vetenskapligt.

Kristoffer Lindh sa...

Definitionerna av ateism och agnosticism överlappar varandra. Om man inte köper tanken på att man kan ha en icketro blir ateismen en ofalsifierbar uppfattning, däremot är den inte därmed dogmatisk, precis som en gudstroende människa inte nödvändigtvis är dogmatisk i sin tro.

Ateism har två definitioner i SAOL. Den ena är "avsaknad av tro", den andra är "tro på att det inte finns något gudomligt". Om man då hävdar att man inte kan ha en avsaknad av tro gör man ett antagande att alla människor nödvändigtvis måste reflektera över existensen, och det är i sig en ovetenskaplig tes.

Så, sammanfattningsvis:
Ateism kan vara en tes om att inget finns, det kan också vara frånvaron av en tes.

Skulle det kännas bättre om jag definierar mig som agnostick ateist?

Emma sa...

Min pappa är ateist och han tycker att jag är feg som är agnostiker.

Hela min tes går ut på att jag vägrar tro att Gud är lika mogen som en högstadietjej som bryr sig om vad jag har på mig, vilka jag hänger med och huruvuda jag har sex.

Men jag känner mig inte redo att helt släppa taget om det gudomliga. Så så länge kör jag på ett klassiskt "Det kan finnas något slags gudomligt men det är så annorlunda att vi inte kan definiera och fånga det" (vilket jag tycker gör mig till en agnostiker?)

pia sa...

Hur länge har jorden existerat?Hur länge har man trott på Gud?eller Jesus?De klarade sig ju bra före år 0?Utan gud,utan Jesus.Det är bra om man tror på sig själv.....