Att inte vara troende

I somras pratade jag med en kristen person på en fest om tro. Jag förklarade att jag var ateist och hon frågade mig varför jag valt den tron. Jag menade att ateismen inte är en tro, utan frånvaron av en tro. Hon tyckte att svaret inte riktigt höll och nu tänkte jag utveckla min ståndpunkt.

Ateism för mig handlar för mig inte så mycket om att jag inte tror att det finns något gudomligt, snarare tycker jag att det är ganska ointressant att fundera över den frågan, det finns redan så mycket förundrande och fascinerande i livet att fundera över.

Många tycker att det är en fruktansvärd tanke att det inte skulle finnas någonting mer, någonting större, än det som vi kan se och ta på, att vi bara skulle vara en uppsättning atomer som förhåller sig till varandra på olika sätt. Själv lockas jag av den tanken. Är det inte häftigt att tänka sig att atomer och molekyler kan bilda organismer som kan tänka, resonera, fundera över etik och ställa sig existentiella frågor?

Men då menar många att det blir futtigt om det inte finns något högre syfte med livet och mänskligheten. Är det inte tvärtom så att man banaliserar livet och mänskligheten om man inte tycker att det räcker med det. Livet är stort nog att förundras över och älska. Och skulle livet på jorden bara vara en liten del av varandet skulle jag tycka att det skulle kännas futtigt.

Jag skulle kunna säga att jag tror på en gud, nämligen människan själv. Man är sin egen gud med en enorm kapacitet och förmåga, en gud som kan styra över sig själv och påverka sin omgivning. Är det bara jag som tycker att tanken både är lockande och hissnande?

Som disclaimer vill jag bara påpeka att jag inte är någon predikande ateist. Religiositet och andlighet är något som är upp till var och en att ha och ateistiskt predikande är lika dålig som kristet eller muslimskt eller hinduiskt eller vad det nu månne vara.